"I rather feel pain than nothing at all"

-En mening ur en låt.
-En mening som man får se exempel på i verkliga livet.
-En mening som vid första åtanke kan verka ganska idiotisk.
-En mening som ibland dyker upp i mitt huvud som verkligen är sann.

-
Det värsta är då man inte känner någonting. Man har inget att vara glad över, inget att vara ledsen över. Man är helt nolltälld. Ingenting verkar spela någon roll. Inget speciellt händer och ingen speciell person gör något speciellt. Inte man själv heller. För det finns ingenting man kan göra.
Jag väljer hellre att känna smärta, vara ledsen för ngt eller känna att det gör ont fysiskt. Då känner man iaf att man lever och finns. En människa med verkliga kännslor.
Visst jag förstår dom som tycker att detta verkar enbart patetiskt... Man vet att man finns och man vet att man lever och man vet att allt snart kommer att gå över. Men allt är inte så enkelt alltid.

---

Det var flera år sedan nu. Hon var i sitt svåraste sjuktillstånd. Operationen kom närmare och närmare, men hon sköt upp den gång på gång. Hon var rädd, skräckslagen. Rädd för vad som skulle hända, rädd för vad som skulle komma sen. Hon hade alla förkunskaper, hon visste vad som skulle hända och exakt hur det skulle gå till. Hon var i den branchen själv. Det kankse var det som är skillnaden. Hon visste alla risker.
Det hände en gång att hon frågade mig om jag visste vad jag skulle göra då hon fick sina "anfall" om inte pappa var hemma. Jag svarade tveksamt och frågande om jag skulle ringa 112. Svaret blev "NEJ! INTE AMBULANS!.. du ska ge mej ett glas vatten och två seloken". Hon var verkligen rädd. Det förstår jag nu i efterhand.
Jag minns även en speciell kväll. Jag hade varit hos en kompis men pappa ringde och sa att jag skulle komma hem. Jag gick helt utan några tankar om vad som väntade hemmåt. När jag kom hem satt pappa på soffkanten i vardagsrummet lutad över henne. Hjärtklappning, svettningar och andnöd var bara några av hennes symptom. Jag var helt skräckslagen. Det värsta man kan se är andra personer som verkligen lider. Hon kunnde knappt prata men några få ord sa hon; "Efter operationen........ Hur ska jag då ...? Om man inte känner någonting,..... hur vet man då att man lever?"

Det blev akuten den kvällen. Hon avbeställde inte några fler operations tider.
Operationen gjordes någon vecka senare.
Nu några år senare är hon helt frisk. Hon lever ett helt vanligt liv och hennes hjärta fungerar som det ska. Det är fantastiskt vad läkare kan göra.
Jag är evigt tacksam.